Efter att under några månader ha
följt fotbollen på Färöarna via Internet och blivit mer
och mer intresserad både av fotbollen och av Färöarna, började
det kännas ett behov av att se båda fenomenen i verkligheten. Eftersom
sista omgången i division 1 närmade sig och det kändes långt
till vårsäsongens start, så blev det bråttom. Beslut
tisdag, hjälp av en resebyrå att boka flyg och hotell och avresa
fredag morgon (alldeles för tidig morgon för min smak, men det innebar
på plussidan att jag, trots omvägen via Köpenhamn, var framme
på Färöarna ungefär när jag normalt släpar
mig ur sängen).
Mitt första intryck av Färöarna var magnifikt. Molnen låg
rätt lågt, så vi var nästa nere på landningsbanan
innan jag fick en första glimt av landet. Men vilken glimt! Det första
jag såg var nämligen en bit Atlant-strand med den för Färöarna
så typiska raden av prydliga villor. Redan denna första vy motsvarade
mina högsta förväntningar.
Landets enda flygplats ligger på ön Vágar,
vilket är en annan ö än den huvudstaden Torshavn ligger på.
Bilresan till Torshavn gav - förutom en chans att på närmare
håll njuta av det vackra landskapet och flera pärlrader av villor
i vackra havsvikar - en ny positiv överraskning. Bland det första
jag hörde på radion i bilen var sång på svenska. Det
visade sig vara Vikingarna, som tydligen är populärare
på Färöarna än i Sverige. Det visade sig också
gå utmärkt att prata på svenska med chauffören. Han
i sin tur pratade en lättförståelig skandinaviska (och blev
klart imponerad av att jag kunde minst lika mycket om läget i den färöiska
fotbollen som han). Under hela vistelsen på Färöarna gick
det bra att göra sig förstådd på svenska. Det sammanhänger
med att man - eftersom Färöarna, även om till stor del självstyrande,
hör till Danmark - får lära sig danska i skolan. Förutom
färöiska, som också är ett skandinaviskt språk
men enligt min erfarenhet betydligt svårare att förstå.
Väl framme i Torshavn och inkvarterad på Hotell Hafnia var det
dags att planera lördagens fotbollsmatch. Först hade jag tänkt
se matchen B36-B68 i Torshavn (bild) på Färöarnas
Råsunda (bild), men eftersom B68 i föregående
omgång förlorat chansen att klara sig kvar i division 1 och alltså
inte hade något att kämpa för, bestämde jag mig i stället
för att se matchen mellan EB/Streymur och Skala. Det var en direkt avgörande
match om vilket lag som skulle ta bronsmedaljerna och därmed få
möjlighet till spel ute i Europa under nästa år.
Den matchen spelades i Eiði, en stad långt upp i norr på Eysturoy
(som betyder Österön på färöiska och mycket riktigt
ligger öster om Streymoy, den ö som Torshavn ligger på). Nästa
fråga gällde möjligheten att ta sig dit. Jag hoppades det
var möjligt att i varje fall ta sig huvuddelen av resan med buss. Ett
besök på Turistbyrån gav först visst hopp, men när
det visade sig att jag skulle åka på en lördag och dessutom
två dagar efter att vintertidtabellen trätt i kraft försvann
möjligheten. Det fick bli Plan B, och med hjälp av hotellet hyrde
jag en bil.
Mitt val av match och speciellt spelplats var perfekt. Det gav mig möjlighet
att se en god bit till av det färöiska landskapet. Det utmärks
av grönklädda branter, som stiger direkt upp ur Atlanten och ibland
- vanligen innerst i någon vik - kantas av en eller några gator
med enfamiljshus. Idyllen kompletteras av små grupper av får och
en markant brist på träd. Träd finns egentligen bara i Torshavn.
Så här kan landskapet se ut. Bilden (tagen
med min inte särkilt avancerade kreditkortskamera - det går lätt
att hitta vackrare bilder på nätet) visar en typisk bild av klimatet.
Trots att molnen ligger lågt, skiner också solen. Vädret
skiftade oerhört snabbt mellan sol och mörka moln, men det kanske
delvis berodde på att årstiden väl inte var den bästa
för ett första turistbesök.
Efter att ha korsat den bro (över Atlanten!) som sammanbinder öarna
kom jag fram till Eiði, som ligger väldigt
vackert. Jag var ute i god tid och började med att försöka
leta på fotbollsplanen. På Färöarna är det lättare
sagt än gjort att hitta så mycket slät mark som behövs
för en plan, så det var inte så lätt och jag missade
helt. I stället hamnade jag vid hotellet, som ligger högt upp och
har en bedövande vacker utsikt över till Streymoy och över
staden. Eiði består inte bara av de få raderna hus alldeles
intill havet, som ofta är det vanliga, utan klättrar en bra bit
uppför berget. Eftersom det var hög tid för lunch, knallade
jag in på hotellet för att höra om det gick att ordna. Jag
fick besked att köket egentligen var stängt men OK, något
gick säkert att ordna till. Jag berättade att jag inte hade hittat
fotbollsplanen. Min nyfunne vän följde då med ut och pekade
- han visste för övrigt hur viktig dagens match var och skulle själv
gå och titta på den. Då fick jag se fotbollsplanen - så
långt man kunde komma åt andra hållet och alldeles nera
vid havet. Efter en god lunch med färsk fisk var det dags att leta sig
ner till planen.
Arenan var väl inte direkt vad vi väntar oss till en match i högsta
divisionen.En bild visar planen en dryg timme före
matchen. Lägg märke till Atlanten i högra kanten.
Läktaren med de enda sittplatserna imponerade inte, men det fanns
ju naturliga läktare runt planen, så publiken
hade inga problem att se spelet. Som många planer på Färöarna
var även denna täckt med konstgräs.
Hur var då matchen? Ja, över förväntan faktiskt. Det
märktes utan tvekan att båda lagen var medvetna om matchens betydelse.
Tempot var inte dåligt och målchanser saknades inte. Min vän
från hotellet (som inom parantes var mer intresserad av hästar
än fotboll, och planerade en resa till Malmö och Jägersro)
hade varnat för att planen låg väldigt blåsigt till
- några meter från havet - men för dagen (och årstiden)
var vädret alldeles utmärkt. Inte farligt blåsigt och sol
under en del av tiden. Trots detta pressade Skala under första halvleken
med vinden i ryggen, men lyckades bara få in ett mål. I andra
halvleken var det hemmalagets tur att anfalla, men som tur var för Skala
med ännu sämre utdelning. Skala (som var mitt favoritlag i den här
matchen) vann alltså matchen med 1-0 och knep bronset för 2004
i division 1. Valet av match gjorde också att jag fick se Sonni L Petersen,
som spelar med EB/Streymur och som vann årets skytteliga. I dagens match
var han dock aldrig i närheten att öka på målskörden.
Matchen var glädjande fri från tröjdragningar, armbågar
vid nickdueller och andra osportsligheter som annars är så vanliga
i dagens fotboll. Två gula kort delades ut - varav ett till Skalas målvakt
för maskning. Det andra bara några meter
från mig, och snarare för sammandrabbningen efteråt (bild)
än för själva fällningen. Domaren
letar fram kortet och den som skall få det försöker se oskyldig
ut. En sista matchbild visar hemmalaget på
väg att anfalla och arenans imponerade bakgrund. Dessutom syns det tydligt
på flaggorna vart vinden blåste.
Sammanfattningsvis blev det en trevlig upplevelse att se en match i verkligheten.
Nu är i alla fall två av lagen en helt annan realitet för
mig än när man bara bevakat dom via Internet. Det kändes verkligen
exklusivt att på detta sätt dela upplevelsen med några hundra
entusiaster på plats. Skala kommer från samma ö som EB/Streymur,
och hade alltså en hel del supporters närvarande, vilket gav en
klar derbykänsla. Som sagt en snäll match trots betydelsen. Det
enda som förorsakade ilska var Skalas förmåga att inte låta
insparkar och liknande ske direkt i blixttempo i slutet av andra halvleken.
Med tanke på ledningen med bara ett mål och hemmalagets press
inte särskilt överraskande, men klart frustrerande för hemmalaget.
Min färöresa gav som helhet en stark lust att återkomma. På
de få dagar jag var där hann jag också med att se en del
av Torshavn. Bl a hade hotellet en takterass, från vilken man kunde
se större delen av staden (den sägs ju trots allt vara världens
minsta huvudstad). Till exempel så här.
Jag besökte också det fina konstmuséet, som visade en utställning
av färöisk konst, men dessutom finns det mycket kvar att beta av
vid mitt nästa besök. Under turistsäsongen finns också
en mängd utflykter med utgångspunkt i Torshavn att välja på.
T ex till berömda fågelberg. Besök Färöarna alltså!
Jag kommer att göra det igen.
